Ett Slut På Medlidandet
Inrikes och inom EU är alla överens om migration som en rätt och en förutsättning för välstånd - men när det gäller migrationspolitik sitter vi fortfarande fast i tanken att alla hör hemma i sitt land och att det krävs särskilda skäl, ofta baserade på medmänsklighet, för att denne ska få flytta.
Detta leder till tre strukturella problem i migrationspolitiken:
Det får oss att bygga ett system som ser på folk baserat på hur mycket vi kan tycka synd om dem, istället för på deras vilja att skapa sig ett liv i Sverige.
Vi ser på de som kommer hit som en försörjningsbörda som måste tas om hand och som ska vara tacksamma, istället för kapabla individer som tagit ansvar för sina liv.
Lagen och den allmänna uppfattningen skiljer sig åt eftersom medlidande de facto spelar väldigt liten roll i hur vi ser på hitkommande. Vi har en indelning av hitkommande i flyktingar och invandrare, där de förra accepteras för att vi är så illa tvungna och det är synd om dem. Men de två grupperna har mer gemensamt än vad som skiljer dem åt. Båda drivs av samma goda kraft: viljan att skapa sig ett bättre liv. Även om juridiken ser annorlunda på dem, ser svensken i gemen likadant på deras framtid: de förväntas stanna permanent, integrera sig, och göra rätt för sig precis som andra. På gott och ont kan man säga att svensken bryr sig om vad personen gör här, inte vad som gjordes mot dem där.
En fullständig migrationspolitik är för stor att beskriva, men låt mig som utgångspunkt kort redogöra de stora dragen i vad jag vill se i ett system som är både hållbart och så nära fri invandring det går:
Alla som gör rätt för sig i Sverige får stanna. Detta är det primära: att se till personens vilja att skapa ett nytt liv i Sverige. Om en person skaffar bostad, försörjning och kanske familj har de skapat ett liv i Sverige.
Alla som kan visa på en flygbiljett ut och pengar för att överleva ett år får stanna i ett år för att försöka skapa sig ett liv här med pengarna som grundplåt. Dessa pengar finns, men går nu till flyktingsmugglare.
Under etableringstiden har personen ingen subventionerad tillgång till svensk välfärd. Ingen vård, ingen skola, ingenting alls. Om personen kan betala ges tillgång på samma villkor. Detta gör att påverkan på välfärdssystemet blir noll och att vi kan hantera volymer som idag är otänkbara.
Skapar systemet en samhälle med två klasser av människor, vi och de som håller på och etablerar sig? En klass med tillgång till välfärd, och en som står utanför? Ja. Men dagens gör detta - med skillnaden att den andra klassen hålls utanför landets gränser med mycket mindre chans att någonsin få tillhöra den första.
Jag tror att mitt system skulle passa dagens verklighet bättre, göra våra egentliga krav på de som vill komma hit uttryckliga, och få oss att se migration som den mänskliga och välståndsskapande aktivitet den är.
